Hur tillverkas egentligen floatglas?
Du känner kanske till att glas framställs med sand som råvara. Det stämmer att man ursprungligen använde kvartssand till det. De första glasen hade dock inte så hög renhet och var inte särskilt hållbara. Så småningom övergick man till att använda krossad kvarts som råvara. Nuförtiden används ren kiseldioxid, tillsammans med flussmedel och stabilisatorer.
Men hur sker själva tillverkningen av exempelvis fönsterglas? För att gå händelserna i förväg så var det år 1952 som bröderna Pilkington uppfann floatglasmetoden. Den kallades så eftersom man lät den mycket heta glasmassan flyta ut på smält tenn. På så sätt kunde mycket plana glasskivor tillverkas.
Äldre metoder att framställa glas
Framställningen av de första fönsterglasen gjordes med hjälp av munblåsning. I Sverige grundades det första glasbruket på 1600-talet. Munblåst glas kallades också cylinderglas, eftersom det blåstes till en cylinder som sedan skars upp och veks ut till ett planglas. Dessa glas har ofta bubblor som är runda eller ovala.
På 1900-talet kom man på att man kunde maskindra glas. I den processen dras glasmassan ut mellan valsar. Det ger karakteristiska ränder i glaset. Sådana glas ser man ofta idag i äldre hus. Även vid tidsenliga restaureringar av gamla byggnader använder man gärna dessa.
Nya glas till fönster och bilar
Moderna floatglas ger de bästa egenskaperna för ljusets brytning och genomsläppning. De kan vara lite grönaktiga i tonen, vilket man ser främst i kanten. Det beror på ett innehåll av järn. Om man vill ha kristallklart glas så tillverkar man istället järnfattigt glas, som dock blir dyrare.
Nya fönster består nästan alltid av floatglas. Om floatglas går sönder så splittras det i bitar som är spetsiga och har vassa kanter. Genom härdning får man istället ett glas som bildar många små, men inte så vassa, bitar då det går sönder. Sådant glas används till exempel till bilrutor.
