Instrumentet som fångar människans essens

Det finns ett instrument som på något sätt lyckas fånga essensen av hur det är att vara människa – denna existens som pendlar mellan allt från sorg till extatisk lycka.
Instrumentet i fråga är cellon.

Alla som någonsin har hört detta instrument, speciellt live, vet att ljudet som en duktig cellist kan frambringa ur sitt instrument är smått magiskt. Det är något med det frekvensspann som cellon skapar som verkligen slår an på en sträng inuti oss människor. Ljudet existerar någonstans mellan klagan och känslan av att skåda en soluppgång, vilket väl är lite som att vara en människa – eller?

Kanske beror det även påsen fysiska likheten mellan instrument och människor.
För om du tittar på en cello så ser den faktiskt ut lite som en människa. Den har ett huvud, en hals (förvisso lång) en överkropp, midja och ett bäcken. Okej, det fattas armar och ben, men i övrigt så är cellon inte helt olik oss. Framför allt inte när det faktiskt sitter en riktig människa bakom den och spelar.

Sedan har cellon en väldig elegans och det är nästan så att man vill beställa en från danguitar.se och ha den ståendes hemma som ett konstverk. Det mörka träet avger en sorts sofistikerad aura som skulle passa bra i ett litet personligt bibliotek, där bland bokhyllorna.

Helst ska man förstås kunna spela på cellon för att göra den rättvisa. För även om den som sagt är vacker i sig så är det inte något jämfört med de ljud som den kan frambringa.
Lyssna till exempel bara på Nirvanas berömda unplugged-spelning från 90-talet. Lori Goldstons känsliga spel ger denna legendariska konsert ytterligare en dimension som letar sig in i även de mörkaste utrymmena i själen.

Eller Bachs berömda sviter för cello som verkligen omger lyssnaren med all den skönhet som cellon kan uppbringa. Är detta inte magi så säg.